Exakt så känner jag. Det har säkert lite med att göra att jag just checkat in på ett hotell, några minuter från mitt Sovjetiska, men det till trots mysiga Ciocana. Min mor kommer och därav ville jag unna oss denna vardagslyx. 

 

Det var var dock ett egendomligt scenario då jag checkade in. Jag hade bokat ett, förvisso trevligt rum där vi skulle bo. Det såg fint ut och damen som ägde boendet frågade vad jag tyckte, därefter tog hon mig upp en våning och frågade vad jag tyckte om det rummet. Fantastiskt, men varför visade hon mig detta?

 

Vi pratade på Rumänska men jag behärskar inte ännu språket så att jag kan förstå högre resonemang och därav förstod jag inte. Tillslut förstod jag dock att hon av ren gästvänlighet och för att min mamma skulle komma, ville erbjuda oss vindsvåningen. Till samma pris, utan någon hake. Bara ren gästvänlighet. 

 

Fick känslan att jag nog såg ut som en bortkommen EVS-volontär som nog kunde behöva lite vardagslyx. Kändes helt fantastiskt, i kontrast till hur vi vanligtvis lever. Inga glappande elledningar, demolerade kylskåp eller annat. 

 

Jag trivs med med stället där vi bor. Det har sin charm, men i kontrast kändes detta helt fantastiskt. Så nu har jag gottat mig i ett varmt bad, lite rödvin och någon salami från Moskva

 

Påminner lite om när jag som 19-årig backpacker lyckades pruta mig till ett hotellrum i en stad där andra boendealternativ saknades. Jag befann mig i en liten by på Malaysias ostkust. Solbränd och allmänt härdad av resan och att av misstag ramla in på ett hotellrumvar bland det bästa som kunde hända. Där gottade jag mig med AC och nyinköpt mat från den lokala marknaden och jag minns det än som en av livets skönare stunder. 

 

Samma känsla infinner sig nu då jag efte 4,5 månaders volontärliv checkar in på hotellet next door. Jag vill verkligen inte skryta, fick ett bra erbjudande och gör det inte ofta, men kanske är det just det som får mig att uppskatta det så mycket.

 

Till det känner jag mig också glad över att ha blivit bjuden på en kopp the av värdparet. Över den koppen the insåg jag återigen vad jag tycker om så mycket i Moldavien. Är så glad att bli inbjuden och förstådd trots att jag stakar mig fram på ett främmande språk där jag gör fler misstag än jag kan förstå. Jag ser hur de försöker involvera mig och förklara komplexa historiska fenomen på det mest banala sätt de känner. 

 

Jag hummar med och koncentrerar mig till mitt yttersta. Ibland tappar jag koncentrationen och språket flyter ihop och blir återigen hebreiska. Jag är dock lycklig över att bli inbjuden och över stunden. På något sätt har jag också lyckats snappa upp att hamnen i Murmansk sällan fryser pga Golfströmmen och att kroppsspråket även av dem ses som ett universellt språk. 

 

Emellanåt börjar jag nästan le åt mig själv för jag hör hur komiskt det måste låta då jag staplar mig fram på halvtaflig Rumänska. Jag uppskattar dock att de låter mig försöka. Trots att det ibland är obekvämt så är jag helt övertygad om att det är nyttigt att uppleva känslan som "den andra". Inte minst i en tid där ett ökat fokus ligger kring "vi och dem", priviligierade och icke-priviligerade.