För mig är en del i charmen med att resa tillfälligheterna. De där situationerna som uppstår i mötet med det nya, på väg någonstans i en härlig dynamik som jag tycker så mycket om. Det är nog en av anledningarna till att jag fortsätter att resa.

 

 

I helgen åkte Kai och jag på en liten resa i Moldavien. Ett minne som särskilt etsade sig fast var en morgon i Rezina. Det är märkligt egentligen att den här morgonen fastnade hos mig då Rezina var den plats på vår resa jag kanske till en början tyckte minst om. 

 

Det var en stad utan gatlyktor, präglad av ett gammalt Sovjet. Moldavien är ett av Europas fattigaste länder, men än hade jag inte sett det så nära inpå som i Rezina. Vi landade i en stad där gatorna var spruckna, mörkret på kvällen var det enda som var närvarande och några platser att uträtta nöjen på inte tycktes existera. Vi åt pizza i en bar med neonblått ljus. Det enda som serverades var kräftor och färdigpizza. 

 

Jag vill dock tänka att människor ändå finner det vackra. Att människor ändå i det mörka hittar en väg och uppskattar det lilla. Ändå fick det mig att tänka hur det är att bo i denna stad - utan att ha ett val. Som turist tar man det så förgivet att passera förbi, gilla eller förkasta och resa vidare. Vissa platser tycker man om, andra glöms bort, men för vissa är detta en verklighet. Det fick mig att reflektera och tänka till. 

 

Vi bodde där en natt. Utsikten var magisk och på något sätt kändes det spännande att en stat utan ett accepterat namn existerade på andra sidan floden Nistru. Transnistrien lyste med sina gatlyktor upp floden dit vi tittade innan vi gick och lade oss. En blodröd måne visade sig kvällen till ära. Rezina var speciellt ändå. 

 

På morgonen vandrade vi mot gränsen. Vi ville mest titta mot andra sidan - mot Transnistrien. Det är förstås märkligt att en stat existerar i staten. En stat med eget pass, egen valuta och egna gränskontroller. Ändå existerar inte detta land formellt, men där lyser det ändå med sin närvaro ett par hundra meter över en flod som vi vandrar emot. Morgonljuset tittar fram och den första frosten har lagt sig. Någon mekar med en bil. Allt är sådär krispigt som bara en tidig morgon i sena oktober kan vara. Höstlöv kantar vägen och allt är sådär magiskt vackert. 

 

Vi vandrar till floden Nistru där vi tittar ut. Vi tittar mot Transnistrien och mot en man som står och fiskar.. Han säger något till oss som vi inte förstår. Någon paddlar i en gummibåt i floden och allt verkar faktiskt ändå rätt vackert i detta Rezina. 

 

Plötsligt springer en hund fram till oss. Det är en svart vacker hund med korta ben som dyker upp bakom oss, som från ingenstans. Den nosar lite på oss och hoppar upp på Kai, ger honom en slick på kinden och kramar om honom på hundars vis. Vi gosar lite med hunden och den verkar trivas i vårt sällskap. Efter en stund ger den sig av, på nya äventyr. Den är stolt och verkar finna sin egen väg. Vi börjar gå tillbaka. 

 

På vägen dyker en bekant gammal hund upp. En svart hund som vi nyss lärde känna leder vår väg och tycks ha "adopterat oss". En kvinna med några getter går över vägen och hunden stannar upp. Hon frågar oss något - troligen om det är vår hund, men vi skakar på huvudet. Hunden springer med oss flera hundra meter och vi följer i dens spår. Den känner trots allt Rezina bättre än vi. Plötsligt ser den några getter, en annan hund och ger sig av. Vi fortsätter vidare och hittar nya vackra plaster och tillfälligheter. Morgonen är trots allt vacker och Rezina visar sig från sin bästa sida. 

 

Det är tillfälligheterna som gör resan och det är det som är charmen i att resa, tycker jag.